Min kära Karin Persdotter!

Herren vare med dig nu och alltid önskas! Jag vet nog att du länge har väntat bref ifrån mig men jag har icke kommit mig för att skrifva förr. Orsaken hvarför kan jag nu icke tala om vill endast bedja om förlåtelse för min fösumlighet, jag vill först tala om att jag, Gud vare lof, har god älsa, mår bra och trifves någorlunda, och jag önskar äfven dig lycka och trefnad der du är. O vad jag tänkt på dig mången gång mer än på någon annan af mina släktingar å ändå är jag nästan glad, att du icke följde med när jag reste, väl äro både föda och käder mycket billiga här, men jag tror att du icke kunde hafva fått någon riktig trefnad der oppe i skogen hos Hedman.

Jag tror då emedan jag sjelf icke har någon riktig trefnad der icke eller längtar riktigt men dett är ovant medan man sällan ser någon meniska, landet här är nog det rikaste och fruktbaraste land som kan finnas i världen å jag tror nog att jag kommer att trifvas godt så snart jag får mig ett eget hem. Så länge man är tvungen att lefva hos andra så vet du att man är icke hemma.

Men ändå villj jag föralldel icke flytta tillbaka till Sverige, emedan jag skrifver dessa rader så sitter jag hos en amerikanare i det fjerran västern på Dakotas stora slätter der man ser himmel och land utan skog så långt ögat kan sträcka någon liten stand här och der, jag är omkring 25 sv mil rakt i väster ifrån Bluffton.

Dett vore mycket att skrifva om men jag har ej tid och skrifva mer för denna gång, fråga mig hvad du vill, så skall jag svara dig, många kära älsningar till dig och Anders från eder välkände R M Nelson.

Herren vare med eder.