Adresserat till Carrie Anderson i Gruddbo.

Nästan bortglömda reskamrat Karin!

Jag har just börjat tro att du ej erhållit mitt bref. För jag kan ej tro att du är så hård att du ej vill skrifva en rad, så pass så jag får se att du lefva.

Jag tänkte att jag skulle vänta på svar, men jag kan ej vänta längre, derför beder jag att du skrifver .

Tala om litet hur det går för dig både i det ena och det andra. Jag har ryktesvis hört att Skräddar Anna har kommit öfver hit till landet. I så fall tänker jag att ni träffas hälsa från mig att jag vill hon skrifver och talar om några nyheter. Samt att jag mår bra. Den första sommaren i Amerika har snart gått sin kos, och sen jag kom ut här har det varit alldeles på samma vis med afseende på sommaren.

Det är ej så varmt här som jag förr har trott, med folk är det ganska fullt. Flickorna ha det bra här hälst dem som äro hemmi förhållandena. Betalningen är från 15 to 35 i månaden.

Men det gäller äfven här att vara på sin vakt i alla hänseenden. Jag trifs utmärkt här. Arbetar det gör jag, fast det är nog trouble for me. I kan dont talk good. Men jag förstår nog en del i arbetet nu, så det går väl ann. Jag har arbetat tillsammans med Herman på 6 veckor. Han har ”stårbussniss” nu affärsman i ”groscheri”. Hälsa dina syskon och moder om du skrifver.

Får väl se hur det går om jag kommer till östen mera, men nog kommer jag ihåg gamla minnen ibland. Farväl för denna gång svara snart så jag ej behöver vänta mig ledsen för då skrifver jag ej mer. Är du sjuk så då är det giltigt skäl.

Andrew Lyon