Guds nåd och frid!

Min ömt älskade vän! Jag vill nu i korthet skriva några rader och låta dig veta mitt nu för tiden varande tillstånd. Jag haver nu blivit förflyttad så långt bort i främmande land så det är icke möjligt att numera muntligen få tala med varandra, men det är ändå gott att pennan kan tala. Jag vill nu med det första låta dig veta att jag av den gode Guden har varit begåvad med en god hälsa intill denna dag och stund.

Sjösjukan har inte just varit så farlig för mig heller. Det var inte vidare än då jag brukade vara riktigt brännvinssjuk hemma, jag hade bara ont i huvudet, men nog var det värre med många. De kräktes så förfärligt så det var många som narrade till de andra. Men detta var bara på Nordsjön, vi vet inte vad som återstår för än hava vi det längsta kvar men dom påstår att Nordsjön skall vara den svåraste av alla sjöar här ikring.

Ja, det är då bara en lustrresa för oss lösa personer, om hälsan får vara med. Nog är det stundom långsamt, men vi äro då trevligt sällskap – den ena livar upp den andra.

Jag vill nu börja och omtala hur resan har gått hela vägen sedan vi skildes åt. Det har varit livat hela vägen fast det såg bedrövligt ut till att börja med, som du kanske såg. Vi kommo nu till Borlänge första dagen och voro där över natten och då voro vi alla pojkar utöver till Rommehed och hälsade på rektyterna som vi kände. Bland dem var också Vikman som var musikant där nere, som jag såväl kände. Där levde de rullan värre ska ni tro. Om aftonen reste vi på tåget upp till Borlänge igen, der vi hade lämnat de överiga kamraterna.

Följande morgon stego vi på tåget till Daglösen, en station som ligger ner om Filipstad. Där voro vi över natten. Följande morgon till Göteborg, dit vi kommo om aftonen vid skymningen, där lågo vi över till lördagsmorgonene kl 10 då vi begåvo oss på Nordsjön. Du kan tänka dig vilken tid vi hade att bese staden och vad det var att där bese. Om måndagsaftonen landstego vi i Hull i England och där var det att genast bege sig på tåg och vi åkte genom hela England om natten. Det gick 60 svenska mil på en tid från kl 11 på aftonen till 4 på morgonen – Du skall föreställa dig att det gick undan. Det var det sämsta att vi skulle fara om natten, vi kunde inte se det vi hade kunnat få se om det hade varit ljusa dagen. Vi sutto väl och såg ut genom fönsterna så länge vi kunde vara vakna, men vi kolade snart av så när vi kommo till Liverpol om morgonen så var det inte just många vakna.  Vi for genom berg, såna där tunlar som det gick åt ända till 7 minuter att komma igenom. Det såg ut konstigt att fara på sådana ställen. Sånadär voro även i Sverige, men inte så långa som här.

I den stad, där vi nu är , får vi se människor av alla nationer, här är det även fullt med svarta negrer ner mot sjökusterna. Här är det folk som när det är marknad i Mora, på alla gator, ja rännstensungar som om det hade haglat ner om inte värre, trasiga och nakna. Här kan vi gå efter gatan och språka hur vi vill då ingen förstår oss, och inte vi någon heller. Men det finns väl svenskar även här, någon ibland hundra.

Det är ett svenskt bönhus som vi sitter på och skriver, som vi sitter och skriver fritt både papper, bläck och penna för var och en som vill gå in och skriva brev var dag, och om morgon och afton är det bönesammankomst här och det är mycket trevligt att gå och höra. Det är särskilda böner för emigranter och sjöfarande. Ja här är så grannt och så mycket att se så det är intet att förlika med Sveriges städer.

Jag får nu börja att avsluta min dåliga skrivning för denna gång för tiden är nu så för tillfället och det lider mot middagstimmen åt oss, då vi böra passa oss om vi ska få något med. Jag får nu bjuda dig ett ömt farväl för denna gång och önska att dessa rader måtte få träffa dig vid en god älsa och ett gott humör som vanligt. Jag har nu skrivit så fort och slarvigt, så det är stor skam att sända det till någon, men jag vill ändå uppfylla mitt löfte.

Låt inge se det här brevet utan bränn det upp.

Vänligen tecknar din vän S Ason.